Den 15 juni gick 25 st unga härliga personer från Palatset VIPP och såg genrepet av rockmusikalen ”Life of Bellman” i Ulriksdals Slottspark. Så här tyckte några av dem direkt efter upplevelsen:

”Jag rös när Movitz sjöng!”

”Det var så himla fint i slottsparken”

”Det var nog vatten dom drack för annars hade dom blivit jättefulla!”

”Jag älskade slutet på Life of Bellman. Bra att dom hade ändrat i historien”

”Albin Flinkas verkar vara jättekul”

”Det var ju inte precis 1700 tal med all rock och att några hade jeans och så men det var kul”

”Fett äckligt med den som kräktes i början. Undrar vad det var för något som han hade i munnen”

”Den där Herngren som spelade han som skulle provsmaka kungens mat sa nästan ingenting men har var bäst”

”Jag blev så glad att jag nästan grät när vi blev bjudna på att få gå på Life of Bellman, älskar Bellman och så var det så himla bra!”

Här har några fler skickat in tankar efter att ha sett föreställningen:

”Jag ÄLSKADE den. De hade verkligen spikat spiken rätt. Jag tror verkligen att bellman hade varit rock i dagens samhälle. Personligen skulle jag verkligen vilja träffa honom, om det gick. Man liksom smälte lite för varje scen. Den var så otroligt bra balanserad mellan nutid och dåtid. Det här är VERKLIGEN en pjäs/musikal som jag föreslår för alla mina kompisar . Jag gillade verkligen life of Bellman, jag skulle gärna se om den.”

Linn, 13 år

Jag tyckte föreställningen var jättebra Den hade, till skillnad från andra föreställningar, en scen som sträckte sig ut i skogen. Handlingen var rolig och många härliga skämt. Det som gör att jag inte ger den här pjäsen fem av fem är att när vissa pratade, visste man inte riktigt vem som pratade…. nej, betyget blir alltså: ヅヅヅヅ/5
Hannes, 12 år

Life of Bellman var som en blandning av lite för glad fyllefest-musikal och historie-lektionerna i skolan. Lite för obehagligt glatt och smörigt, också malande långtråkigt. Den fanns inget stopp för den stereotypa humorn och karaktärerna var tråkigt igenkännbara.
En del av låtarna var roligt framförda, det kändes som om dom faktiskt betydde något, men dom var tyvärr lite för få, tyckte jag. Det var i allmänhet lite för många skådisar på scenen för att det skulle gå att fokusera på dom som pratade/sjöng.
Jag tröttnade ganska snabbt på tjocka gubbar (!), charmiga släpphänta kvinnor och även om Prinsen/kungens sexualitet var roligt framställd, så kändes det som om dom hade grävt djupare hade dom hittat mer. Musikalen kändes mer riktad mot barn, även om skämten för det mesta var uttänkta åt dom äldre.
Bellman själv, drottningen, prästen och möjligen den avundsjuka brodern var nog dom bästa i sammanhanget, annars var karaktärerna för stereotypa för att jag skulle uppskatta det. När Bellman var på slottet, uppstod faktiskt en situation där jag inte kunde gissa mig till lösningen och den fjolliga prinsens förvandling var intressant och rolig – men sen så sprang alla mot slutet och det enda jag minns var att Kungen inte blev skjuten och att maskeraden förvandlades till en sånt där dansprogram på TV, där barn dansar med musiker i bananer-i-pyjamas dräkter under 100 watts lampor. Skådespelarna gjorde sitt bästa, men i slutändan tyckte jag att dom fått ett taskigt manus att handskas med.
Lydia, 15 år

Fantastisk inramning, med ekarna och djupet i ”kulisserna”.
Allmänbildande, kunde inte Bellman!
Mycket kul grejer.
Bra skådespeleri, äkthet tex mellan Ulla och Bellman.
Bra låtar och bra framförande ffa Movitz och Bellman.
”Erik” och Gustaf III var bästa skådisarna.
Rekommenderar den till alla!
Knut, 16 år och Klas, 11 år

Rocknumren var bäst! Gillade när Movitz sjöng rock och när dom gjorde sånt som jag kände igen från nätet ”Vem fan var det som kastade” var kul, har sett det klippet med frisbeen, kul. Skrattade mycket. Dom drack och festade mycket och svor mycket. Asballt med en scen mitt i skogen. Gott med Festis och kakor i pausen. Kom inte på nåt att fråga efteråt men bra att många andra hade frågor till skådespelarna.
Malcolm, 10 år

Tisdagen 15 juni var jag med VIPP på rockmusikalen Life of Bellman i Ulrikasdals slottspark. Scenen ligger mitt bland träden med en vacker äng bakom, känns äkta 1700-tal. I föreställningen (och kanske i verkligheten) levde kungafamiljen verkligen i en bubbla så jag förstår att Gustaf III blev lycklig över mötet med Bellman. Gustaf III var en fjant och spelades toppenbra av Jesper Salén. Albin flinkas gjorde Bellman som jag tror att han var i verkligheten, charmig, rolig, provocerande, egotrippad, smart och jobbigt sugen på tjejer och sprit.

Numret där Movitz sjöng i sorg över Ulla Winblads död var fantastiskt bra, så snyggt med sorgmarschen bland träden i bakgrunden. Fader Abraham sjöng också jättebra. Mitt i skogen låg det några stora orange fatboykuddar där alla VIPP i pausen drack Festis, åt frukt och kakor, galet skönt.

Life of Bellman var en jättebra föreställning så missa inte att åka ut till Ulriksdals slottspark i sommar. Vi åkte tunnelbana till Bergshamra och gick därifrån. En jättehärlig promenad genom ett vackert naturområde, hade aldrig varit där förut. Bellman skulle ha älskat att se sig själv som rocklegend i slottsparken för det var nog just det han var i sin tid. Kul att träffa skådespelarna efteråt. De svarade bra på frågorna. Albin Flinkas och Jesper Salén var kul.
Josefine, 15 år

Hej! Jag gick med på teatervandringen den 2 juni och tyckte det var jättekul! Vi besökte Teater Tittut och Teater Tre, båda väldigt trevliga.
Teater Tittut är en dockteater som oftast spelar för småbarn. Jag var där när jag vara fyra år gammal och såg Längel och Hästen Blå, den var underbar. Den upplevelsen kommer jag aldrig glömma. Jag tycker alla borde gå dit, oavsett ålder så är det en underbar teater!

På Teater Tre spelar de pjäser för barn i olika åldrar, allt från bebisar till ungdomar! De hyr också ut teatern till andra, nu spelar t.ex. Peter Birro en pjäs där. Jag tycker verkligen om Teater Tre. Allt är väldigt mysigt, man blir bemött med ett stort leende, och de är otroligt roliga!

/Dina

Den 2 juni gick vi på teatervandring med våra vippare. Vi besökte bl.a Göta Lejon, Teater Tittut och Teater Tre. Det blev en härlig och solig promenad på söder där vi som tur var hade många mackor, bananer och festisar med oss.

På Teater Tittut fick vi höra om hur man kan göra teaer med hjälp av dockor av olika slag. Hur processen går till att göra en föreställning och se hur scenen såg ut. Många av oss blev inspirerade av hur mycket man kunde göra med en docka och hur man kunde få dem att få liv.

På Teater Tre fick vi saft och kakor medan vi fick kolla på olika trailers som teatern hade gjort av sina underbara föreställningar.

Det var ett mycket trivsamt och givande möte där alla hade kul och fick något utav teatrarna vi besökte.

/Gabbe, VIPPsenior

Teaterpromenaden som Palatset fixade för VIPP 2/6 på söder var toppen. Det var sommarvarmt och folk överallt och blev trångt på gatorna av alla cyklar och folk som bländades av det starka ljuset men vi promenerade på mot våra teatermål. Lärde mig bl.a.att Göta Lejon från början var en biograf, som öppnade 1928. Vi åt baguettemackor, bananer och drack Festis på vår promenad och jag var arg på mig själv för att jag hade nya skor på, fick skavsår!

Vår första intitt på en teater var på Dockteater Tittut. Där fick vi komma in och titta i både foajé och på scen. Jag har varit där ett par gånger när jag var liten och därför var det extra kul att se det nu som 15 åring eftersom allt var så annorlunda. Framförallt kändes det så mycket mindre. Jag kommer ihåg att jag när jag var liten tyckte att allt var så spännande på Tittut och det var det faktiskt fortfarande. I foajén hänger olika dockor i taket och på väggarna och små färgglada stolar och bord står i små grupper. Vi fick ta av oss skorna när vi kom in för att det skulle vara rent på golvet till dagen efter när det skulle komma mindre barn och titta på Vilda Bebin. Sven som jobbar på teatern visade oss dockorna som spelar i Vilda bebin. De låg redo på scen och var så bra gjorda. Bebin hade en grön pyjamas på sig och fast dockans underkropp bara var slappt tyg så blev den levande när Sven med både armar och ben skapade liv i den. Jag blev så sugen på att se en dockteaterföreställning. Sven berättade att Sverige nästan bara gör dockteater för barn men att man i många andra länder gör dockteater för vuxna. Alla de olika dockorna som hängde på Tittut var så fina på sitt sätt. Någon var en flicka med stora svarta ögon som såg så sorgsen och allvarlig ut, en annan var Lillasyster Kanin i tyg som kunde öppna munnen och suga på sina öron. Varje docka styrs av en skådespelare och Sven berättade att publiken ofta helt glömmer bort att det finns en människa bakom. Kul att dockorna tar över och får eget liv när en duktig dockskådespelare ger röst och kropp åt den. Jag måste absolut se något på Tittut snart och Sven sa att man inte måste vara 2 år eller barn för att gå dit utan att vuxna ibland kommer utan barn bara för att de tycker att det är så bra teater.

Efter Tittut gick vi till Teater Tre som ligger nära. Där tog Sara emot oss och visade filmklipp från olika föreställningar som Teater Tre har gjort. En gillade jag verkligen supermycket och det roliga är att den är att den är från 3-6 år. Den heter Kloss och kommer att fortsätta i höst. Får väl rycka tag i en liten släkting eller så för att ha anledning att gå dit men Sara sa också att man absolut inte måste vara i den ålder som teatern är menad för. Alla är välkomna och Teater Tre gör även teater för högre barnåldrar. Det gulliga var att man också hade filmat publiken och vi fick se barnens reaktioner när det hände saker på scen. Barnpubliken som var i 3-4 årsåldern skrattade nästan ihjäl sig ibland under föreställningen Kloss. Teater Tre gör också bebisteater och det var så gulligt med de små barnen som satt i sina mammors knän och med stora, stora ögon tittade när skådespelarna rörde sig och hällde vatten och spelade sin föreställning Bubbla för dem.

Stämningen på en teater är verkligen speciell och det är som om en kraft av både spänning och magi ligger över scen även om det inte spelas något på den. Men det är klart att en teater är bäst när det spelas föreställningar.

Så, det enda jag säger är: Hur gammal du än är så gå till Teater Tre eller Dockteater Tittut och skulle det vara så att du har en liten släkting eller kompis i rätt målgrupp så ta med dig den till de här teatrarna. Det kommer garanterat att bli en superupplevelse för er båda eftersom både Teater Tre och Dockteater Tittut älskar sin unga publik och gör allt för att den ska trivas och ha det bra!

Snart är det sommarlov, jippie! Josefine

Vi lyckades pricka in den varmaste dagen hittills på året för vår teatervandring den 2 juni. Vippsenioren Gabbe och jag traskade med tre VIPPbarn från Palatset för att möta upp resterande 6 VIPPare utanför Göta Lejon kl 16.30. (Vi blev alltså 11 personer). Stockholm var alldeles galet skönt och folk i tunna sommarkläder satt överallt på gator och torg och bara njöt av sol och värme. Svettiga var vi som skulle promenera och massor av Festis, bananer och mackor fick vi i oss utmed vägen. Göta Lejon som numera är en känd musikalscen där man under våren har spelat Grease, var från början en biograf, som öppnade första gången 1928 så det är lite mer än 90 år sedan (den var stängd när vi var där).

Efter det gick vi vidare ner på Hornsgatan där vi passerade Folkoperan, som vi också tittade på utifrån. Vi passerade Teater Tribunalen som just nu bygger om för att stå fin och fräsch i höst igen.

Vårt första besök inne på en teater var på Dockteatern Tittut på Lundagatan. Den grundades 1977 och är världens första och äldsta teater för barn från två år. Där visade Sven Wagelin Challis oss runt. I entrén fick vi ta av oss skorna eftersom deras teater har många riktigt små barn i publiken. Det är därför jätteviktigt att det är rent. Teater Tittuts foajé är välkomnande, färgglad och spännande och Sven berättade för oss att mötet i foajén är jätteviktigt för deras teater eftersom många i publiken är små barn. På väggarna och i taket hänger dockor från tidigare produktioner. Vissa dockor är i tyg, vissa i trä och andra material och varje docka har verkligen sitt eget speciella uttryck. Hur de som jobbar på teatern gör i foajén inför en föreställning är lite olika och ibland kan det handla om att visa dockor, eller att spela upp något litet eller kanske att prata med em som är där. Sven menade att det handlar om att väcka intresse och skapa lite förtroende så att det känns kul för barnen att gå in i salongen. Inne i den lilla salongen är väggar och tak svarta. På publikbänkarna ligger blå dynor. Scenen är alldeles lagom stor för att barnen ska kunna ta in det som händer och just när vi var där så stod scenografin till ”Den vilda bebin” uppe. Den bygger på Barbro Lindgrens bok och spelade första gången på Tittut 1987. Sven visade oss de båda dockorna, bebin och mamman och visade hur man gjuter liv i dem. Det är helt otroligt hur mycket en duktig dockspelare kan göra av en docka och själv glömde jag direkt bort att det var dockor och såg istället bara den där lilla pigga bebin och mamman. Sven berättade om andra pjäser man har spelat på teatern och vissa har spelats många gånger. Han berättade också att man i Sverige mest gör dockteater för barn men att det i andra länder är vanligt att man gör dockteaterföreställningar för vuxna och då kan handlingen vara riktigt otäck. Teater Tittut reser runt i hela Sverige och faktiskt även i världen med sina föreställningar så man kan se deras produktioner även om man inte kommer till Lundagatan. Teater Tittut har tänkt så mycket nytt kring hur man bygger upp en bra dockteater så de har fått resa runt rätt mycket i världen och berätta om det. I Minneapolis i USA så har man t o m byggt upp en teater helt med Teater Tittut som förebild. Ibland gör Tittut också gästspel och i sommar ska de spela i Japan och man har också varit i t ex Bangladesh. Vi hade kunnat stanna flera timmar på Tittut för det fanns så mycket kul att se och fråga om, så jag och VIPParna kände att vi bara måste få komma dit och se en föreställning snart.

Efter besöket hos Dockteatern Tittut traskade vi ett par kvarter till Teater Tre på Rosenlundsgatan. Teater Tre gör barnföreställningar från 6 månader och uppåt. På teatern tog Sara Myrberg emot oss och bjöd på saft och kex. Det glufsade vi glatt i oss medan Sara berättade att hon är skådespelare och utbildad mimare och dansare. Sara visade oss klipp från olika produktioner som Teater Tre har gjort (och gör). I klippen fick man också se publiken. I en av föreställningarna som heter Kloss och som har fått massa beröm så spelade Sara och två andra skådespelare i en färgglad uppsätttning. Barnen i publiken skrattade massor och så även vi. Några av VIPParna sa att de absolut ville se den i höst och så kände även jag. Målgruppen är 3-6 åringar men den skulle funka på de flesta både barn och vuxna. Sara visade också klipp från babyföreställningen Bubbla som är från 6 månader. De små barnen i publiken satt i sina föräldrars knän och tittade storögt på när Sara och hennes skådespelarkollegor agerade. Sara berättade att den åldern är knäpptyst eller kanske att de börjar skrika och att hon därför tycker att det är jättekul att spela för dem. I höst så ska Teater Tre sätta upp en ny föreställningen som bygger på Pija Lindenbaums bok om en flicka som ska sova över hos sin bästa kompis.

Teater Tre spelar inte bara på sin hemmascen utan reser mycket ut i landet med sina produktioner. I sommar och höst är de inbjudna att spela i olika städer i USA. Sara tog oss också med in i salongen. På deras scen stod när vi var där rekvisita till en föreställning av Peter Birro som är ett gästspel för vuxna och som spelar 11-13 juni. Vi fick också se logen som låg uppför en trappa bakom scen. Där fanns en dusch, ett bord och en spegel. Det var inte så stort så där gäller det att samsas om utrymmet.

Teater Tre har ofta gästspel och då är det även vuxenteater. Innan vi skiljdes åt sa Sara sa att hon gärna ville höra mer om vilka VIPPbarnen var så vi bestämde att vi skulle bjuda in henne till Palatset och att det då kunde vara barnens tur att berätta om sig själva och vad de gör.

Kvällen var fortfarande härligt ljummen när vi skiljdes åt utanför teatern och de flesta av oss kände nog att vi gärna snart skulle vilja se de barnproduktioner som både Teater Tre och Dockteatern Tittut har på repertoaren just nu. Tänk att det bara på söder finns så många teatrar med så mycket som man vill se!

/Ulrika

Jag tycket att Momo var underbar, det var som om man kom in i en ny fantasivärld! Alla färger fick mig att bli otroligt glad! Dock var bänkarna utan ryggstöd väldigt jobbiga. Jag fick ändra ställning varje minut för att ryggen inte skulle värka, men det gjorde den tyvärr ändå.

-Dina (gick med VIPP på MOMO 18 maj)

Förra veckan var jag med VIPP och såg en fantastisk föreställning, Momo-eller kampen om tiden, uppsatt av Enskedespelet. För mig var Enskedespelet ingenting jag kände till innan jag såg Momo. Men nu vet jag att det är en teatergrupp som är öppen för alla. Gruppen har ca 100 medlemmar i åldern 4-70 år och medlemmarna kan vara allt från amatörer till proffs. Varannat år gör de en uppsättning av en pjäs och i år var det Michael Endes kända historia , Momo eller kampen om tiden.

Det var en varm majkväll vi gick genom fina Enskede mot Margaretaparken och det stora tältet där föreställningen skulle spelas. Stämningen var härlig, fullt av folk som väntade på att komma in och innifrån tältet hördes peppande prat och hejarop från skådespelarna.

När man kom in i tältet blev man visad till sittplatser längs kanterna. I mitten var scenen, som idag var täck av sand. Första scenen satte igång när alla i publiken var på plats och in rusade barn och vuxna i alla åldrar.

Efter två och en halv timme var föreställningen slut och jag lämnade tältet helt uppfylld av den fantastiska stämningen. Tänk att så många människor kunde spela teater så samspelt och tänk att alla vara så engagerade, stora som små, amatörer som proffs. Det var så otroligt bra alltihopa. De hade verkligen fått historien om Momo att bli intressant. De hade lagt in mer ”moderna” inslag som förklarade att tiden försvann och blev snodd, men de visade det via saker som vi kunde relatera till. T.ex. Stressen i snabbmatskön eller barnen som tvingades leka med hemska leksaker när föräldrarna inte längre hade tid för dem.

Hon som spelade Momo, Siri Neppelberg, var jättebra och hon verkligen levde upp till min bild av Momo. Hon var så otroligt säker på scen och hade en sådan klar röst att man automatiskt lyssnade och blev lugn av allt hon sa.

Ni som inte har sett den föreställningen gå och gör det! Det är inte många föreställningar de har kvar nu, så ta chansen!

-Hanna

Den 10 maj fick en åk 5 och deras två fröknar och jag chansen att gå på en rundvandring med en guide bakom kulisserna på Operan och att därefter i Guldfoajén se föreställningen ”En soprans liv och död”.Efter rundvandringen och föreställningen åt klassen sin matsäck på Operan.

Att vuxna och barn tycker olika om en massa saker är kanske självklart men att också barn tycker olikakanske man inte tänker på så ofta. Men egentligen är ju det lika självklart eftersom alla människor är olika och lägger märke till olika saker och så. Dagen efter operabesöket fick barnen fundera kring operabesöket och skriva ner sina tankar kring upplevelsen. De som jobbar på på Operan har också fått ta del av barnens tankar för det är ju jättespännande för dem att veta hur barn uppfattar det de gör för dem.

Såhär skrev barnen:

”Det var kul på Operan. Kul att vara på kungens ställen. Sången var ganska kul.”

”Det var spännande att höra operamusik. Stolarna var mycket sköna och rummen var häftiga men jag tyckte trapporna var jobbiga.”

”Inget var dåligt eller tråkigt och det som var bäst med besöket var föreställningen och att få se scenen.”

”Det var tråkigt att vi fick gå så mycket och stå upp så mycket. Jobbigt att lyssna på sopranen (jag mår illa av opera).”

”Guiden var jättebra. Hon som sjöng var jätteduktig. Det var kul att gå runt i salarna.”

”Guideturen var bäst. Pjäsen var inte så kul”.

”Det var kul när hon sjöng och att få kolla runt i salarna. Guiden var också bra men trapporna var jobbiga.”

”Jag är inte direkt en operagillare men det var ändå kul och pianisten var duktig, lärde mig några saker av honom. Kul att guiden visade oss kungens rum men jag hade velat se mer. Kuddarna var obekväma att se en hel föreställning på.”

”Det var intressant att gå runt på Operan. Det var lite tråkigt när hon sjöng för det tog så lång tid.”

”Det som var bra var att man fick lära sig nånting nytt och att det var många guldrum. Bra att man lärde sig om skådespelarna att en blev sjuk och att en flicka får träffa sin kärlek igen. Jag förstod inte alla språk hon sjöng på och fick rätt så ont i öronen.”

”Jag tycker att det var kul på Operan det var bra att vi blev guidade runt. Det som var mindre bra var att den där tjejen sjöng ensam jag trodde att det skulle vara flera och inte bara en.”

”Jag tyckte inget va dåligt. Jag tyckte det var en rolig opera. Det var även kul att bli guidad. Det var en bra guide som vi fick”.

”Det bästa med Operan var att få gå runt i alla coola rum. Den lilla operaföreställningen var mindre bra. Det var lite för många som kollade samtidigt.”

”Guiden var bra och välkomnande. Det var kul att få se alla rummen. Operaföreställningen var tråkig.”

”Det var kul på Operan. Kul att var på kungens ställe. Opera var ganska kul. Guiden var ganska tråkig. Han kunde inte så mycket. Det kändes så i alla fall.”

”Det var kul när hon sjöng och det lät ganska roligt. Alla salar var jättefina och det var roligt att det var sluttning på golvet på scenen. Hon sjöng ganska vackert också.”

”Det var en bra guide. Det var kul att få se så fina rum och saker. Det var jobbigt att sitta stilla på kuddar och lyssna på opera. Jag skulle vilja se fler rum.”

”Bra att vi fick gå i kungens rum och in på scenen. Gillar inte opera, ville se kostymrummet.”

”Jag tyckte att det var kul och att hon sjöng fint (operasångaren).”

”Rummen var häftiga. Stolarna var mycket sköna och det var spännande att höra opera. Trapporna var jobbiga och jag fick tinnitus av operasångerskan”.

”Rundturen var rolig, det var kul att få gå in på scenen. Operan var sådär. Jag skulle vilja att den var på svenska och att det var en hel pjäs och inte många korta.”

”Guiden var bra. Det var kul att kolla i alla rummen. Man lärde sig mycket. Guiden var tydlig med allt.”

Nypremiären av Falstaff torsdagen 13 maj var härlig. Vi som skulle gå (Ulrika och åtta ungdomar, däribland ett par st från Palatset VIPP) sågs en bra stund före så att vi hade tid att prata om föreställningen, som bygger på Shakespeares pjäs ”Muntra fruarna i Windsor” och ”Kung Henrik IV”. Verdi har skrivit musiken och scenografin är gjord av en konstnär som heter Lennart Jirlow. Scenen sprakade av färg och roliga detaljer, som t ex flera stora klädstreck. Loa Falkman spelade Falstaff men hela ensemblen sjöng på italienska så därför hade man en textmaskin med svensk översättning ovanför scen. Vi tyckte jättemycket om första akten där två gifta kvinnor kommer på att Falstaff har flirtat med dem båda två och sagt samma sak, nämligen att båda är kvinnan i hans liv. Kvinnorna vill då hämnas på Falstaff och smider planer för hur de ska göra.

I pausen fick vi gå bakom kulisserna med en kille som heter Jocke och som jobbar som slagverkare i orkestern. Jocke visade oss bl a scenen underifrån och vi fascinerades över hur stort det var. Jocke berättade också att han hade varit med i en av filmerna om Jönssonligan där ”Sickan” hade planerat att spränga ett kassavalv samtidigt som operaorkestern spelar ett alldeles galet högt och starkt stycke med en massa slagverk. Jocke berättade att han slet som en tok och att det var svettigt och kul.

Efter pausen blev det lite allvarligare ton i föreställningen och för att hänga med i handlingen var det bra att läsa på textremsan. Slagverksjocke hade nästan ingenting att göra i andra akten och satt och pausade på en stol bredvid sin stora trumma mest hela tiden (såg vi som satt på andra raden och hade järnkoll på vad som hände nere i orkesterdiket).

Vi hade en toppenkväll på Operan och var så glada över att vi hade fått chansen att se Falstaff. Operan är så fin med sina sammetssoffor och allt guld och det var kul att få en inblick i arbetet bakom. Dessutom började föreställningen kl 18.00 och var slut 20.35 vilket var en alldeles perfekt tid. När vi skiljdes åt utanför Operan i den ljumma majkvällen och såg den brusande Strömmen och alla de gamla vackra byggnaderna kring Jakobs torg så var vi så nöjda och överens om att vi gärna skulle vilja gå på Operan igen. Någon sa att det skulle vara kul med en balett så nu är det bara att hålla tummarna för att det ramlar in ett sådant erbjudande.

/Ulrika Törnqvist

Jag fick chansen att med två timmars varsel gå på Citizenship på Dramatens scen Elverket 11 maj med två ungdomar. Här är deras feedback. /Ulrika Törnqvist

”Citizenship var mörk, energisk och utmanande- underbar. Rekvisitan och ljuset, sminket, kläderna och med lianer till råga på allt var det mer än ordet; häftigt! kan beskriva. Situationerna kastades in om vart annat och ändå var det så pass bra gjort att jag som publik hängde med. Extra stort beröm till Philip Hughes-Tom, som med hela sin varelse var förvandlad till en förvirrad, nyfiken och lite klumpig 16-åring, mer realistisk än vad som borde vara tillåtet på scen. Läraren, kompisarna, jämnåriga, ängeln/bögen/ gillar-att-klättra-in-genom-tak-snubben, sonen och pojkvännen, alla spelades med sådan precision (i sin imperfektion?) att det var svårt att andas. (Att några i publiken satt och skruvade på sig ger bara extra +). Dom utmanande, sexuella danserna var snyggt regisserade och sångerna med gitarrspelande var en fin beskrivning av alla dessa förvirrade människor som vi fick följa. Jag hade fått teatern rekommenderad innan, men den var bättre än väntat. Det var rent ut sagt sorgligt när den tog slut och vi skulle gå därifrån. Mer!” Tjej 15 år

”Citizenship var så himla bra. Jag njöt från början till slut. Tempoväxlingarna var extremt bra och jag lät mig dras med i allt. Jag älskade de olika karaktärernas energi och kände hur ensamma de alla var på sitt sätt där de trampade runt på byggträt. Animationerna och sminket gav kul effekt. Att alla skådespelare hade översminkade ögonbryn gjorde att deras ansikten fick ett annorlunda uttryck vilket var intressant. Gillade verkligen musiken också. Hade hört vissa av låtarna förut och gillade den nya tolkningen. Två av killarna sjöng riktigt bra vilket var ett plus. Den som jag gillade bäst var läraren. Hans förvirring och stress över sitt liv var så bra skildrad och man förstod hans svåra inre kamp mellan stark drivkraft och total uppgivenhet.  Kul att skådespelarna stod och delade ut manus till publiken efter. Kom tyvärr inte på något bra att säga eller fråga dem då. Fick bara fram att jag tyckte att Citizenship var superbra”.  Tjej 15 år

Läs mer om föreställningen på Dramatens hemsida